katrinlouise

Lördag morgon.. suck, vad skall man säga? Klockar piper kl 4 och jag har knappt fått någon sömn. Legat och tittat på klockan ungefär en gång i timman. Tyvärr inte så mycket att göra åt saken när man väl skall upp, men att man skulle iväg till Chicago gjorde ju saken liiiite bättre i alla fall, även om det inte var min egna semester som fyllde mina tankar, utan att jag skulle möta upp 6 elever till på Arlanda, att vi skulle ta oss till Heathrow (där vi skulle möta upp resten av alla eleverna, och även Annelie så klart). Kommer jag klara av alla frågor från föräldrarna? Kommer jag klara av detta asnvaret att ta dom till London, ensam?

 

Hur som helst, fick masa mig upp, ta en kall dusch för att sen äta en väldigt tidig frukost. Kl 5 kom airport shutteln och hämtade oss för att ta oss till Arlanda utrikesterminal.

Väl på plats var det några som redan hade dykt upp och stod och tog farväl av vänner och familj. Även idag var det många tårar, kramar och en hel del fotografering för att föreviga avfärden till det stora landet i väst. Gjorde ont i hjärtat när man såg att alla hade så svårt att slita sig från varandra. Jag fick dessutom reda på är att ingen får komma och hälsa på eleverna, då hemlängtan kan bli väldigt stor. Så det blir hela 10 månader som alla skall vara ifrån varandra, när man är mellan 15 till 18 är det faktiskt väldigt stort, vet ju hur hemkär jag var i den åldern. Så jag förstår att det var svårt att slita sig.

 

Till slut fick vi ta farväl av alla, och gå igenom till gaten. 9 elever sammalagt hade jag i släptåg och alla verkade komma himla bra överrens, vilket kändes skönt då jag märkte att vissa var lite melankoniska efter att de lämnat sin familj. Men plötsligt fick det en ny liten temporär familj, vilket jag tror hjälpte många:

 

 

 

 

 

 

 

Efter en fantastiskt trevlig och avslappnad flygresa med British Airways landade vi på Heathrow. Finally, mötte jag upp Annelie och de andra studenterna. Genast kändes det enklare när vi var två, hade ju bävat lite över att vara ensam med ett sådant stort ansvar. Men det gick ju galant, de svenska ungdomarna var väldigt duktiga.

 

Väl på Heathrow möttes det upp elever från alla delar av Europa: Sverige, Danmark, Norge, Finland, Österrike, Italien, Frankrike och Holland. Fantastiskt kul att få vara med om en sådan här upplevelse, måste jag säga. Sen var vissa av eleverna lite respektlösa och lyssnade inte på vad vi sa, bland annat var vi tvungna att skynda oss till gaten som skulle ta oss till USA, då två finska elever helt plötsligt får för sig att shoppa... eh, hur tänkte de där? De har ju ändå betalt över 80.000 för att studera i USA och så är man inte mer noga att komma med planet... Tre italienera struntade i våra order att stanna utanför gaten så vi kunde räkna in alla, utan gick ombord innan vi fick ihop alla, vilket medförde att vi blev jätteförsenade genom gaten, då vi inte fick ihop 46 personer.. Suck!! Hur som helst fick vi fråga personalen i gaten om de hade boardat, vilket de hade gjort, som tur var, puh!

 

Till slut satt vi på planet som skulle ta oss till Chicago. Resan gick bra och snabba. Många hade sovit dåligt så de somnade som små stockar. Vissa av oss andra som var helt stissade (jag och Annelie) av att 15 kids hade kort tid innan deras connectionflights gick vidare ut i USA, satt och funderade ut lite strategier hur vi skulle gå tillväga när vi väl landade i USA. Security brukar ju ta sin lilla tid. Men till slut fick vi droppa det och försöka lita på att vi kommer att klara av det.

 

Äntligen landade vi i Chicago, whooo! Annelie fick springa iväg med de 15 som skulle vidare kort därpå, och jag kunde ta det lugnt med resten av kidsen genom security. Dessvärre kom det in ett oväder med ösregn och åska, så en hel del plan blev cancellerade eller framskjutna, så det utlöste hel del kalabalik, de små liven som var långt hemifrån undrade givetvis vad som skulle hända nu, vilket jag självklart förstår. Men till slut löste sig allt, efter många svettiga timmar fick några extra sova över på Chicagos flygplats med oss andra, och de andra verkade ha kommit iväg med sina ombokade flighter. 

 

Så nu, äntligen är vi på vårt hotell och jag och Annelie får vår efterlängtade vila. Klockan är ställd på 04:50, då nästa omgång kids skall sändas iväg till sina destinationer.

 

 

Good night America, where ever you are ;o)