katrinlouise

Usch, vill inte alls att det skall vara sista dagen…. Men tyvärr är det bara att inse fakta och packa ihop sina pinaler. Givetvis strålade solen för fullt utanför fönstret, så inte en sekund fick gå till spillo. Planet gick inte förrän 21:45 på kvällen, så det fick bli en sväng till beachen den sista dagen, lovely!! dessutom kunde det vara najs med ett dopp innan man åkte hem till ”kalla” Sverige. Väl på stranden insåg vi att det minsann inte kommer att bli ett sista dopp i Lake Michigan, det blåste alldeles för mycket, så det var tyvärr badförbud. Besvikna?? Bara förnamnet… Vi har ju bara badat en gång!! Jaja, solen var ju framme och himmelen alldeles klarblå, så det var bara att svälja besvikelsen och njuta av den underbara dagen, fanns ju de som hade det värre ;o)



Då vädret inte varit kanon de sista dagarna har vi struntat i att åka upp i Sears Tower, Trump Tower eller Hancock Building, som alla rekommendera oss att göra, så vi bestämde oss för att göra detta på vägen hem istället, och ta en avslutande drink alt. öl. Härligt sista minne av Chicago innan vi påbörjar den långa resan hemåt, tänkte vi. Så runt tresnåret plockade vi ihop oss. För egen del hade jag inte en ens en handduk, låg på min klänning sista dagen, hade tänkt att köpa en här, men det slutade med att jag lånade hotellets handdukar ist. Tiden går ju så fort...
Hur som helst styrde vi kosan mot Hancock building.


Hancock builidng: den höga svata byggnaden....

En sak jag inte kommer att sakna med stranden i alla fall, är gubben som drog runt på sin glassbox och försökte kränga glass. Sicket jäkla plingande när han drog den där vagnen. Har han inget annat för sig på dagarna än att störa alla stackars ”badjävlar” som vill relaxa på sin fritid? ;o)



När vi kommer upp till Hancock building ser vi världens kö… Men som tur var, så var det kön till själva utkiksplatsen. Vi skulle ju till baren (såklart), så vi letade oss vidare i vimlet. Till slut hittade vi hissarna, även några amerikanska tjejer hängde på oss då de också skulle dit. Härligt med lite folk tänkte vi och steg in i hissen… Eh, fel hiss! Ut igen och leta vidare… tills vi kom runt hörnet och insåg vart hissarna till baren gick.. My gosh, vilken kö!!!! Suck!! Hancock, we’ll be back next year.

Jahopp, det var bara att vända om och ge sig ut i det fina vädret igen. Vad gör vi nu?? Lite snopet var det allt. Då kunde vi ju stannat kvar på stranden en sväng. Dock hittade vi en turistinformation på vägen hem så där slank vi in och frågade hur vi enklast tog oss till flygplatsen, utan att behöva lägga en förmögenhet på taxi. Easy: ta ”red line” till Jackson, sen gå över till ”blue line” och ta tåget ut till O’hare. Det lät ju lätt, dessutom kostade det bara $2,25, i jämna pengar förstås. Taxin kostade ju oss $50 från flygplatsen, men hotellet kunde boka en taxi med fast pris på $35, men nu blev det ju rackans billigt så tåget får det bli.

 

Kändes lite sorgset att redan lämna staden som snabbt hade satt sina spår i vära hjärtan. Efter en sista sub hos vår lokala Subway, tog vi en sista öl på The Kerryman..... Insupa kvartersatmosfären innan vi begav oss till flygplatsen. Trist värre att behöva åka hem redan, tiden har gått fort även om det känns som vi har hunnit med massor. Jaja, inte så mycket att göra åt saken. Det är som det är helt enkelt. Med långsamma steg gick vi tillbaks till hotellet och hämtade våra väskor. Varmt var det ute dessutom så det kändes lite jobbigt att behöva släpa all packning på tunnelbana och tåg. Men som man bäddar får man ligga ;o) Pengarna har gått till annat än taxi till flyplatsen.. Dessutom fick vi en känsla av att det inte är några diekta trappor att släpa väskorna i, utan det fanns hiss. Väskorna var ju inte lätta direkt...

Efter en del svettandes och kånkande, var vi på tunnelbanan, på väg mot stationen Jackson. Shit va mycket folk och vad varmt det var. Vi skulle 4 stationer innan vi skulle byta till tåget till O'hare. Det enda jag kunde tänka på var hur vi skulle komma av tunnelbanetåget. Väskorna var ju inte små direkt, och vi insåg snabbt att vi stod på helt fel sida av vagnen än där vi skulle gå av... Puh! Men, tillslut fick vi bökat oss fram som dumma turister och kommit av tåget. Dock insåg vi snart att vi var tvungna att gå ner för trappor för att kunna gå i en tunnel till nästa station... vilket innebar att vi var tvungna att gå upp för likadana trappor innan vi var framme.. Sicket strålande beslut att ta tunnelbana/tåg istället för en bekväm taxi till flygplatsen..

 

Tillslut satt vi på tåget mot O'hare, svettiga men nöjda över att den "slitande" delen av resan var över. Nu var det bara incheckningen och väntan på flighten som var kvar, innan vi verkligen var på väg hem till Svedala.

En liten gnagande oro fanns dock hos oss, skulle våra väskor verkligen klara invägningen? Lite nervösa kom vi till slut fram till incheckningsdisken... O dear (som Annelie brukar säga), övervikt för Annelie som vägde in sin väska först. $60 extra kostade övervikt.. "Katjing!!" Bye bye höstens socilala "event", hello soffa, knäckebröd och vatten. Som två fågelholkar stod vi där och insåg att vi kommer att bli ruinerade... Men tillslut sa mannen bakom disken att jag skulle slänga upp min väska på vågen. Tankarna snurrade febrilt, hur skulle vi ha råd med det här?? Men innan jag ens hann tänka ut hur jag skulle "diska" av notan, sa mannen bakom disken att Annelie kunde ju lägga över lite saker i min väska. Snabbt väcktes jag ur "mardrömmen" och insåg att jag hade ju faktiskt några kilo till godo. Snabbt som ögat slängde vi över lite saker från hennes resväska och vi kunde med gott samvete väga in våra väskor. Wohooo, helt plötsligt hade vi nästan "tjänat" $60 ;o)

 

Ett par timmar efter incheckningen satt vi tillslut på planet som skulle ta oss hem till Europa och London Heathrow. Dessvärre hade vi sett att vi skall åka med American Airlines, och av min erfarenhet av amerikanska bolag, serveras det ingen gratis alkohol. Och det är verkligen vad vi skulle behöva just nu, för att kunna somna över huvudtaget. Inträngda på en rad i mitten nästan längst bak insåg vi snabbt att detta kunde bli en låååång resa hem. Dessutom hade Annelie hamnat bredvid en lite bredare indier som inte luktade jordgubb direkt. Jaja, 8 timmar får vi stå ut med helt enkelt. Men, till vår stora glädje hade jag fel. Tjohoo, bring in the wine lady! Några timmars sömn är räddad. Mätt och belåten somnade jag så sött man kan på ett plan...

 

Bye bye Chicago och Amerika, tack för en fantastisk vecka. Be aware, we will be back!!!