katrinlouise

Äntligen hade jag båda fötterna på jorden. Efter ett stort djupt andetag för att insupa New York luften, traskade jag vidare från planet mot den fasansfulla AMERIKANSKA TULLEN... Bävar alltid för denna.. varför? Tja, det kan man ju fråga sig. Känns alltid som man gjort något fel, eller glömt något, eller ser skum ut.. inte fasiken vet jag, men jag känner mig helt klart som en brottsling varenda gång. Och mycket riktigt blev jag utfrågad... av mannen med "arga leken"-ögat.. nästan så jag började skratta.. men höll mig givetvis och svarade snällt (som alltid) på frågorna.
Vad skall jag göra här? (Jobba skiten ur mig)
Vem åker jag med? (jag och mina 100 självmordbenägna luss)
När var jag här senast? (förra veckan när mitt visum gick ut)
Vad gjode du här 2009 när du fick stämpel senast? (jobbade)
Eh, vad tror han?????
Suck! Snygg var han i alla fall. Hade jag vågat, så hade jag bett om ett foto.. Men det var inte riktigt läge.
Väl utanför transithallen hade jag bestämt med min bror & co att jag skulle vänta vid disken där de hade beställt shuttle in till stan. Gick fram till "Welcome center" och frågade vart detta möjligtvis kunde vara, och mycket riktigt var jag på rätt plats.. trodde jag! Satte mig snällt ner och väntade... å väntade, å väntade... Satt och drömde mig bort när jag helt plötsligt fick ett samtal från min bror: "Vart är du?".... Tja, just då hade jag lust att svara "månen", för jag var ju på rätt plats, var fasiken var han?? Men efter lite fundering insåg jag att, vi är helt enkelt på två olika ställen. Givetvis har flygplatsen olika ankomsthallar... ja, eller hur? Fröken guldfisk, tänkte givetvis på detta.... NOT! Jag anlände med United, som är ett amerikanske bolag, och de andra med SAS, som är Svenskt... Hm, hur tänkte jag där? Tja, jag är ju ingen rymdforskare direkt, som min bror brukar säga.
Efter många samtal och sms fann vi varandra tillslut, och styrde kosan mot Manhattan